Engagemanget är det inget fel på. Uppåt 80 personer trotsade halka och ett ymnigt snöfall i lördags för att höra vad som händer kring SfH, Samverkan för Hanöbukten.

Text och bild: Roland Wirstedt

Och det händer hel del, kunde Jennie Larsson berätta, projektledare och doktorand vid WMU, World Maritime University.
Bland annat presenterade hon två nya medarbetare, Emily Corcoran och Mikaela Kallashi, som ska hjälpa SfH med att stärka finansieringen och de internationella kontakterna, då främst med Kanada. Totalt består SfH:s team, som bildades i början av 2018, nu av sex personer.
Under förra året tog SfH initiativet till att bilda ett kustråd, som i dagsläget består av olika föreningar och organisationer i 15 kustbyar längs Hanöbukten.

Enkät
Samverkan för Hanöbukten sände i höstas ut en enkät med en diger frågelista till kustråden för att pejla stämningen i byarna.
– Det finns en stor vilja, 87 procent, hos de svarande till att samverka med andra samhällen för att hantera utmaningarna i Hanöbukten. Och på frågan om vad man ansåg vara det viktigaste värdet i sitt samhälle svarade också nästan alla, 88 procent, havet, sammanfattade Jennie Larsson enkäten.
Hon kunde även berätta att SfH har påbörjat ett arbete med att skapa en företagspool som ska samarbeta med kustråden för att gemensamt kunna sätta in åtgärder för att förbättra tillståndet i Hanöbuktsregionen.
Under förra året startade SfH en hemsida och ett nyhetsbrev med nyheter och reportage. Andra kommunikationskanaler är Facebook, Twitter och Instagram.

Stella fick genomslag
Det som hade överlägset mest genomslag i SfH:s sociala medier förra året var den unga miljöaktivisten Stella Bowles besök i Sverige. Se hennes hälsning till Sverige.
Under det här året kommer fokus att ligga på att utöka samverkan och att påbörja olika åtgärder.
SfH ska försöka samverka med Blekinge och mer uppströms i inlandet från Hanöbukten.
Thomas Johnsson, koordinator, är redan i full gång med att dra igång företagspoolen.

Skriver ansökan
– Vi håller på att skriva en ansökan för att skolungdomar längs Hanöbukten ska få möjlighet att lära sig hur det går till att ta vattenprov. På samma sätt som Stella Bowles gjorde, sa Jennie Larsson.
Hon kunde även berätta att en tävling ”Innovationsdag för Hanöbukten” ska ske den 15 maj, där entreprenörer tävlar med olika lösningsförslag för utmaningar som Hanöbukten brottas med. Något som även ska resultera i en utställning på Kiviks Museum.
Andra aktiviteter som plogging, ett besök av Briggen Tre Kronor och utställningen Searoom är inplanerade.
Krister Asplund, med ett långt förflutet som produktionsdirektör på The Absolut Company, representerade Ålakademin.
Han menade att vi måste sätta ett pris på naturen, att vi blir medveten om de ekonomiska konsekvenserna av ett vatten som inte är i balans.
Om Hanöbukten blir mindre attraktiv innebär det på sikt en kostnad för alla. Därför måste vi investera i åtgärder som innebär ett friskare hav. Avkastningen kommer vi och våra barnbarn och deras barn att ha glädje av.
– Ålakademin har en vision av att Helge å skall bli bästa vattendraget kring Östersjön, sa Krister Asplund.

Både Jan Lannérs och Agne Anderssons inlägg kom till stor del att handla om brunifieringen av sjöar och vattendrag. En process om drar med sig allt större kostnader i form av rening och effekter på ekosystemet.

Brunifieringen
Skogskonsulenten från skogsstyrelsen Jan Lannér bekräftade att vattenfärgen har blivit allt brunare på norra halvklotet de senaste 50 åren, vilket också har skett i Helge åns avrinningsområde.
Han såg det som naturligt att det finns brunt vatten i barrdominerade skogsbygder och i torvmarker. Den bruna färgen beror på mängden organiskt material och järn i vattnet.
– Men varför vi har ett allt brunare vatten nu finns inget självklart svar på, menade han.
Agne Andersson, kommunekolog från Osby, ansåg däremot att det moderna skogsbruket med ett stort inslag av gran var en av bovarna i dramat. Den andra var torvmarkerna.

Lägg igen diken
– Det finns ett sätt att minska brunifieringen och det är att lägga igen alla diken från torvmarker. Då kan vi slippa att bygga dyra reningsanläggningar för vårt dricksvatten, ansåg Agne Andersson.
Han redogjorde även för en rad konkreta projekt för att rädda sjön Immeln.
Rädda Immeln-projektet arbetar främst i Ekeshultsån vilken står för hälften av det vatten som rinner till sjön Immeln. De stora problemen i Ekeshultsån är att den är försurad, transporterar stora mängder humus och näringsämnen till Immeln, samt att fiskbestånden i ån är på nedåtgående.

Under ytan
Henrik Persson och Patrik Svensson är dykarna som dokumenterar vad som händer under ytan i Hanöbukten.
Havet och naturen i stort är tröga system där resultaten av olika åtgärder låter vänta på sig.
Genom att ta bottenprover och dokumentera exempelvis ålgräsets utbredning håller de båda koll på förändringarna, både till det bättre och sämre.
De kunde bland annat visa bilder på hur stora mängder sand rör sig på Hanöbuktens botten utanför Åhus. Ett gammalt fartygsvrak som var helt blottlagt och synligt för två år sedan är i dagsläget åter dolt av sanden.
– De här stora rörelserna av sand påverkar naturligtvis även stränderna och stranderosionen, sade Henrik Persson.

Bygga nätverk
Valentina Zülsdorff, som är projektledare för ”Österlens sköna vattendrag”, kunde även hon redovisa ett stort engagemang under projektets första år.
Valentina Zülsdorff började sitt projektarbete i mars 2018 och har ägnat sig åt att bygga ett nätverk och en organisation som även ska fungera när projektpengarna tar slut om tre år.
Det långsiktiga målet är att uppnå ”god status” för de aktuella vattendragen enligt EU:s vattendirektiv. Enligt direktivet ska målet uppnås senast år 2027.
Under innevarande år fortsätter Valentina Zülsdorff med sina kvällsmöten i anslutning till de olika vattendragen där de boende får information om åarna och sedan får alla en chans att ställa frågor, träffa vattenråden, kommunekologer, fiskevårdsföreningen och andra lokala aktörer. Nästa möte är den 5 februari på Köpingebroskolan och handlar om Nybroån.

Cirkulär vattenförsörjning
Erica Toft, forsknings- och innovationskoordinator på Marint centrum i Simrishamn, berättade om kommunens målsättning att nå en cirkulär vattenförsörjning, som innebär stora fördelar, som exempelvis inget bevattningsförbud, inget slam till deponi utan i stället återvinning av näringsämnena som finns i slammet.
I förlängningen finns det även möjligheter att de nya reningsverken i Simrishamn och Kivik, med sin toppmoderna teknik, kan bli anläggningar som används för forskning och innovativa företag.