Vandringshinder för våra fiskar är en het fråga som engagerar.

Det finns väldigt olika åsikter men fakta kvarstår att många fiskarter behöver kunna vandra längs och mellan olika vattendrag för att ha de bästa möjligheter att överleva och reproducera sig. Vandringshinder skapar negativa störningar i deras livscykel och påverkar bestånden. Många gånger så kraftigt att hela arter hotas. Eftersom vi människor skapat många av hindren behöver vi också åtgärda dem så långt det går. Hur detta skall gå till jobbas med inom myndigheter, intresseorganisationer och verksamhetsutövare. Självklart finns det olika åsikter mellan de berörda om både åtgärder och takten på åtgärder men också en samsyn på att åtgärder måste till. Sverige har också förbundit sig att följa EU:s vattendirektiv att alla vattendrag i Sverige skall ha god ekologisk status. För att uppnå god ekologisk status krävs att det finns vandringsvägar för fisk. Det finns mycket att läsa om i denna fråga, se några av länkarna nedan.

Vessigebro kraftverk, nytt miljötänk i gammal miljö

Ålakademin och Ålakustens Kulturarvsförening tillsammans med (FFoKi) Samverkan för Hanöbukten tog en utflykt till Halland och Vessigebro kraftverk för att på ort och ställe se hur en typ av åtgärd kan se ut. Kraftverket vi skall besöka ligger vid slutet av Lilla å, ett biflöde till Ätran. Kommer ni ihåg ramsan från skolan? ”Lagar Ni så Äter Vi”, skulle få oss att komma ihåg Hallands fyra åar. Kommer du från söder så heter de Lagan, Nissan, Ätran och Viskan. Åarna avvattnar, tar med sig vatten från södra Västergötland och delar av Småländska Höglandet. Här skall vi träffa Jan-Åke Jacobson som med sin familj drar sitt strå till stacken för att hjälpa ålarna ta sig förbi hans kraftverk. Under resan har regnet vräkt ner men väl framme lugnar det sig som tur är. Fint regn strilar fortfarande stillsamt ner från himlen och den frodiga augustigrönskan runt oss droppar och blänker av allt vatten. Lilla å brusar när vi går längs utloppet fram till kraftverksbyggnaden. Två andra besökare från Motala ströms vattenråd är här med samma ärende som oss. Att inspireras av någon som lyckats både med att skapa el med högt miljöfokus och levande vattendrag.

Jan-Åke hälsar oss välkomna och berättar att han och hans familj sedan 1987 äger Vessigebro kraftverk tillsammans med flera andra byggnader som utgör Vessige Vattenkraft AB. Detta är en gammal bruksmiljö med verksamhet så långt tillbaka som 1600-talet. Här har funnits flera kvarnar, smedja och textilfabrik och jordbruk. Allt samlat runt Vessigefallen i Lilla å, ett antal fall med en samlad fallhöjd på 22 meter. Här fanns kraft i vattnet för människor att ta vara på samtidigt som lax och ål använde vattnet för sina ändamål. Ålen har kommit vandrande, generation efter generation, för att nå upp till sjöarna längre upp i höglandet. Efter ett par tiotal år har de vuxit sig stora och startar sin sista resa ut i Atlanten och för återigen ta kurs mot sin Sargassohavet. Där föddes de, nu skall de som kommer fram leka och skapa nya yngel. På sin väg ut kommer de igen att passera kraftverket. Laxen går också upp i Lilla å men den höga fallhöjden har den aldrig besegrat, Jan-Åke har gått till historiska källor och funnit att laxen aldrig tagit sig upp över fallet.
Det första kraftverket startade upp 1923 och gav elektricitet till verksamheten som då fanns i byn. I september 2012 sökte man tillstånd att få bygga ett nytt kraftverk bredvid det gamla. Efter att mark- och miljödomstolen godkände förändringarna och man vann de överklaganden som gjordes kunde bygget starta under hösten 2014. I december 2016 kunde det nya verket fasas in på elnätet. Här tar man ut nu ut 2,1 miljoner KWh per år från vattendraget Lilla å. Det räcker till el för att värma ungefär 100 villor.

Ålyngelsamlaren

Vi börjar med att se på själva kraftverket och den illande blå ålyngeluppsamlaren.Den har placerats framför kraftverkets utlopp för att fånga upp de unga ålarna som kommer varje år i takt med stigande vattentemperaturer. En intrikat monterad trappa, lite som en rulltrappa, med fyra snedställda steg lockar den unga ålen att klättra uppåt. Väl uppe förs den via en slang ned i den blå lådan. Lådan vittjas varje morgon. Ålungdomarna räknas och flyttas manuellt upp över fallet och sätts ut i trygga vatten ovanför kraftverket. I år har över 1800 yngel tagits från den blå uppsamlaren till lugnare vatten.Här skall de nu leva mellan 10–20 år och sakta men säkert växa till sig till vuxna ålar.Då kommer de känna kallelsen från Sargassohavet och på nytt bege sig nedför Lilla å.

Denna gång kommer de också behöva hjälp för att inte fastna i turbinen. En rask promenad uppför branten tar oss till dammen och intaget till turbinen. Här har Jan-Åke installerat ett galler vid intaget som förhindrar att ålen fastnar eller slits sönder i turbinen. Dessutom finns två rör inmonterade, ett vid botten av intaget och ett vid ytan. Dessa bildar flyktvägar för ål och annan fisk. Rören mynnar ut i ett träkar några meter nedanför dammen. Dessa flyktrör gav Jan-Åke ett välförtjänt miljöpris av Ätrans Vattenråd redan 2013. Sedan dess har flera ägare till mindre kraftverk tagit efter och tillämpar samma konstruktion. Ingen ål har dött i turbinen efter att gallret och rören installerades. Så två intrikata men ändå enkla anordningar fyller sin funktion och vattenkraftverket kan fortsätta producera el. Vessige Vattenkraft har medverkat i ett par tre projekt där utvandrande ål har försetts med en transponder och de har kunnat följas när de tar sig vidare ut i Kattegatt, utmed Norges västkust och ut i Atlanten. (Läs mer: www.diva-portal.org )

På frågan vad investeringarna för att skydda ålarna totalt har kostat svarar Jan-Åke raskt – Elen till två av de 100 villorna, dvs 2 procent.

Ålen är en starkt hotad art och behöver vår hjälp

Vissa anser ålen och dess liv är full av mörk poesi och den mest mystiska och hemlighetsfulla av alla fiskar. Detta kan såklart diskuteras och även om vi idag vet mycket om ålen finns fortfarande många frågor kvar. Otaliga är berättelserna om ålen och människans relation med den. Lyssna med alla som fiskar ål och du hör snart att livet med ålen berör på djupet. Det är inte bara en fråga om att fiska och äta utan någonting mer. Att fiska ål är något som pågått i generationer och är djupt förknippat med livet i kustbyarna längs Hanöbukten. Samtidigt är det klart är att den europeiska ålen är starkt utrotningshotad. Beståndet har minskat med över 90 procent sedan mitten av 1900-talet. Detta beror på flera orsaker – De kända som kan räknas upp är vandringshinder i form av vattenkraftverk och dammar, miljögifter samt överfiske. Även utdikningen av våtmarker anses spela in. Eftersom fisket numera är starkt reglerat i Sverige, anser en del att vattenkraftverken förmodligen utgör det största hotet mot de vuxna blankålarna i svenska vatten idag. Man räknar med att blankålarna har ungefär 30 procents chans att överleva en passage genom ett kraftverk. De behöver dessutom ta sig förbi flera kraftstationer för att nå havet. Sannolikheten att komma fram levande i havet räknas till runt 5 procent. Vattenhindren blockerar vägen för de unga ålarna att ta sig upp i sjöar och vattendrag och även andra fiskarter påverkas starkt. Alla inblandade är medvetna om detta problemen med vandringshinder och också om att åtgärderna måste intensifieras och utvecklas. Hur det skall gå till råder delade meningar om och debatterna har under de senare åren varit ganska intensiv och känslosam. Ett vandringshinder består många gånger av ett en samling byggnader som spelat en viktig roll för utvecklingen på den aktuella platsen. Samhällen har byggts upp runt kvarnar, dammar och kraftverk Markägare och de som bor runt anläggningarna känner starkt för sin miljö, den är en del av den lokala kulturen. Samtidigt har även biologiska miljöer vuxit upp och etablerat sig runt till exempel gamla dammar. I andra vågskålen har vi det faktum att fiskar är biologiska varelser, många med en drift och ett behov av att kunna förflytta sig för att kunna leka. Dammar, kraftverk och vägtrummor är avgörande hinder som minskar deras möjlighet att reproducera sig. Det fortsatta arbetet kräver av oss alla en villighet till både förändring och kompromisser.

Visste ni detta om ålen?

Visste ni att alla ålar i Europa och Nordafrika är från en och samma population? Det har man konstaterat i en studie gjord på institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). När man jämförde fångade ålar från olika platser och vitt skilda miljöer fann man inga skillnader i genetiken. Detta är ovanligt, tar man sill som jämförelse så visar den på en genetiskt betydande anpassning till lokala förhållanden. Inte så med ålen dock, trots att dess utbredningsområde omfattar mycket större skillnader i miljö och förhållanden än vad som är fallet för sillen. I stället kan varje ål anpassa sig till de olika miljöförhållande den hamnar i. Ett exempel på detta är till exempel den reglering av jonbalansen som sker när ålarna vandrar mellan salt och sött vatten. Denna anpassning kalls för fenotypisk plasticitet. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Fenotypisk_plasticitet). Man tror att denna typ av anpassning hänger ihop med att ålen under sin första och mest känsliga anpassningstid levnadstid lever under i princip lika förhållanden i Sargassohavet. Ålen föds och dör i Sargassohavet. Under vårvintern sker leken på vad man antar stora djup i Sargassohavet. Resultatet blir små pilbladslika genomskinliga larver. Dessa larver följer sedan mer eller mindre passivt med havsströmmarna mot den europeiska och afrikanska kontinenten. Under tiden växer de lite och genomgår en förvandling till vad man kallar glasålar. Nu är den runt 8 cm lång med lätt genomskinlig kropp. När glasålen närmar sig kusterna och vattnet blir varmare sker nästa förvandling, de blir mer gulaktiga i färgen Nu ger vi människor dem ett nytt namn, gulål. Gulålarna stannar vid kusterna eller vandrar vidare in i älvar och åar till olika insjöar. Här kommer de att leva 10–20 år och stadigt växa till sig, bli könsmogen och igen byta färg. Nu till mer stålgrå silveraktig, ögonen flyttas fram. Nu kallas den blankål, silverål eller vandringsål. Någon gång här tar den ett beslut att det är dags att vandra till Sargassohavet och leka. Vid denna tidpunkt sker deras sista förvandling och de bokstavligen offrar sig själva, nu kan inte deras matsmältningssystem ta upp näring via maten utan på resan tillbaka till Sargassohavet lever de på sina fettreserver. Dör de verkligen efter leken? Ingen vet säkert men ingen har vare sig sett ålar leka eller sett dessa vuxna ålar igen, därför antar man att de dör efter leken.

Länkar:

www.alarv.se

www.alakademin.org

www.samverkanhanobukten.org

sv.wikipedia.org/

www.havet.nu/havsutsikt/artikel/den-hotade-alen

www.energiforsk.se/nyhetsarkiv/mycket-nytt-om-al-i-vattenkraften/

www.diva-portal.org/smash/get/diva2:546153/FULLTEXT01.pdf

energiforsk.se/program/krafttag-al

www.alvraddarna.se

www.landlantbruk.se/lantbruk/lantbrukspodden-vattenbiologen-som-tog-vattenkraftsagarnas-sida/

www.lrf.se/mitt-lrf/nyheter/halland/2019/01/han-byggde-nytt-vattenkraftverk/

www.hn.se/nyheter/falkenberg/han-bygger-nytt-kraftverk-vid-husknuten-1.3533939

www.havet.nu/livet/art/al

www.forskning.se/2021/01/21/alla-alar-ar-fran-en-och-samma-population/#

www.wwf.se/djur/alar/#intro

fof.se/tidning/2011/10/artikel/de-okanda-hoten-mot-alen

www.energi.se/artiklar/har-testas-nya-fiskvagar/

www.sportfiskarna.se/Om-oss/Aktuellt/ArticleID/9998/Vattenmilj%C3%B6n-vann-vattendirektivet-kommer-inte-att-f%C3%B6rsvagas

www.mynewsdesk.com/se/sportfiskeforbundet/news/fiskvaegar-inget-hot-mot-kulturmiljoeer-107289

www.vattenmyndigheterna.se/vattenforvaltning/eus-vattendirektiv.html

www.lansstyrelsen.se/download/18.4e0415ee166afb593241263d/1541776137057/Rapport2018-11-Vandringsvagar-for-fisk-skiljelinjer-och-samsyn.pdf

www.dn.se/sverige/har-slapps-tusentals-yngel-ut-for-att-radda-den-hotade-alen/

www.wwf.se/nyheter/endast-2-av-19-lander-har-uppnatt-malen-i-eus-alforordning/

www.havochvatten.se/vattenkraft-och-arbete-i-vatten/vattenkraftverk-och-dammar/miljo–och-skyddsatgarder/vagledning-for-fisk–och-faunapassager/generellt-om-passagelosningar.html