När vattnet får ta plats igen – Tydingesjön får en chans till återhämtning
Tydingesjön hade länge varit på väg att stänga igen, sluta vara sjö. Igenväxning, dålig vattenkvalitet och en envis fiende i form av sprängört.
Men i stället för att bara acceptera läget valde Bengt och hans grannar att göra något åt det.
Det här är berättelsen om hur en idé blev verklighet – och vad andra kan ta med sig på vägen.
Vi möts över Zoom, jag och Bengt Hansson.
Han sitter hemma hos sig och jag hos mig. Det är slutet av februari och utanför har dimman precis lättat, det är gråkallt, stilla.
Vi pratar en stund om isen som nyligen låg på sjön. Bengt berättar att bara för ett par veckor sen låg isen på sjön.
Inte så konstigt det är en grund sjö med många vikar, trevlig att åka skridskor på.
Efter en stund glömmer jag att vi sitter bakom varsin skärm, jag förflyttas in i berättelsen om Tydingesjön.
Bengts röst är saklig, men det finns ett lugnt engagemang där som gör att man lyssnar.
Det han berättar är inte en lösning som kom över en natt utan ett exempel på vad som händer
när människor bestämmer sig för att göra något – och inte släpper taget.
När jag lyssnar på Bengt inser jag att det är just denna blandning av eftertanke, drömmar och samarbete tillsammans med praktisk handlingskraft som gör skillnad.Så här ser många framgångsrika projekt ut – inte i teorin, utan i verkligheten.
Det började med ett gemensamt bekymmer
– Många tyckte det blivit sämre att bada, berättar Bengt. Vattnet var inte som förr, det kändes smutsigare, igenväxt.
Det började med en känsla av att något höll på att gå förlorat. Och ett behov av att få veta mer. Visst, motiven var personliga men även omsorg om miljön i sig.
– Jag har kort från när mina barn var små, och då var det renare vatten. Vi började rota i det.
Sådana här projekt funkar bara om man har något eget intresse i att det händer något bra, säger Bengt.
Så det var Bengt, hans granne Martin och Bengts fru Susanne – som då satt i styrelsen för fiskevårdsområdet – som började fundera på vad man kunde göra.
De ville få fram en projektidé, komma fram till vad de ville åstadkomma. Och då var det igenväxning som var en fråga.
De tog kontakt med Leader i Skåne, ute i Skepparslöv. Skånes Ess.
De åkte dit och pratade med Leader som tyckte att en förstudie kunde vara lämpligt.
Förstudien – från tanke till kunskap
De fick 25 000 kronor till en förstudie. Pengarna användes för att undersöka sjöns skick:
hur mycket dy det fanns, hur vattnet fluktuerade, hur mycket vass som brett ut sig. Tydligt blev att det behövdes muddring, vassklippning och rejäl grävning.
Bakom ansökan stod Bengt, Martin och Bengts fru Susanne.
Hon var med i starten, innan hon gick bort för tre år sedan. En viktig medspelare, vars minne senare fick en roll även i finansieringen.
– Det visade sig ganska snart att vi behövde gräva. Muddring, vassklippning, öppna upp vikarna – det var de åtgärder som krävdes för att sjön skulle kunna återhämta sig.
Av allt detta fick man ihop en plan och en budget för nästa steg, själva projektet
Finansieringen – många små steg, ett stort språng
Så när förstudien var klar var det dags att söka medel till själva åtgärderna.
Men det fanns ett krav: offentlig medfinansiering. Då startade Bengt och Martin en minnesfond efter Susanne,
i stället för blommor – en idé som snabbt växte, man fick in 120 000 kronor på det.
Fiskevårdsområdet lade till egna medel. Totalt fick de ihop 300 000 kronor.
– Då kunde vi gå till kommunen och säga: här har vi vår del, kan ni gå in med lika mycket?
Kommunen svarade ja – och när Leader såg att förutsättningarna fanns, beviljades 600 000 kronor till. Budgeten landade på 1,2 miljoner.
Därefter tillkom 300 000 kr från Sparbanksstiftelsen för ett specialprojekt – att gräva en kanal mellan två igenvuxna öar.
– Det var mycket administrativt arbete, och vi fick ta ett stort eget ansvar. Men det gick.
Man måste vara beredd att lägga ner tid säger Bengt. Att skriva ansökningar, följa upp, samordna. En stor del av arbetet gjordes ideellt.
Att få med sig alla – och vikten av att lyssna
Alla var inte positiva från början. Vissa markägare var tveksamma, det fanns många frågor och undringar – varför grävs det här och inte där?
– Då valde vi att bilda en bredare projektgrupp. Det var viktigt att fler fick vara med och påverka och ta ansvar.
Projektgruppen kom att bestå av sex personer – markägare, en representant för allmänheten, och samverkan med kommunen.
Kommunen ville att projektet skulle komma allmänheten till godo, inte bara fiskevårdsområdet.
Det var ett viktigt krav.
– Vi hade ett offentligt möte våren 2023. Sjuttio personer kom. Det skrevs om det i tidningen.
Vi berättade om projektet, om sprängörten. Det blev ett bra möte och förståelsen hos alla växte.
När arbetet drog igång – ett år av lera, lärande och envishet
Grävningen kunde inte börja förrän i augusti, för att skydda häckande fågel.
Länsstyrelsens tillstånd tog tre månader, det måste man ha med i beräkningen
och med tanke på att man bara får gräva under vissa perioder kan en försening kosta hela säsongen.
2023 blev ett läroår. Höga vattennivåer, mycket regn, teknik som behövde anpassas. Men lärdomarna bar frukt.
2024 gick arbetet betydligt smidigare. En flytande grävmaskin användes i kombination med landbaserade maskiner.
Tre vikar grävdes ur. Massorna lades upp längs strandkanten – att frakta bort dem hade blivit för dyrt.
Djupet blev mellan en och fem meter, och det som tidigare varit helt igenväxt var nu öppen sjö igen.
– Det gällde att vara med hela tiden och samordna med entreprenörerna, så att det inte blev dyra pauser i onödan.
Sprängörten – en envis motståndare
Sprängörten, den giftiga växten som trivs i vasskanten, har varit ett återkommande bekymmer.
– Den är smaklig för djur men giftig. Den försvinner inte av sig själv.
Efter grävningen har den minskat – men det krävs fortsatt bekämpning. Det finns nu en plan för det, med experthjälp.
Resultatet och nästa steg
Ni har alltså återskapat ett sjölandskap som mer liknar hur det såg ut 1940. Det finns flygfoton från 1940 som visar förändringen tydligt.
Eftersom grävdjupet var mellan 1 och 5 meter så det blev mycket material. Kanterna med uppgrävt material blev fina, här skall planteras gräs för återväxt.
Annars känner vi oss klara med denna del.
Vi har själva inga egna planer på fortsättning.
Nästa steg är att hitta en organisation som kan driva det vidare. Gärna med yngre så det blir en bra fortsättning.
Görs ingen uppföljning kommer ju sjön att växa igen.
Det går långsamt men det är oundvikligt. På 150 år har 25 % av sjöns yta försvunnit.
Men det syns inte från år till år – först över tid.
Det här är inte bara en fiskevårdsfråga – det handlar om friluftsliv och hälsa.
Det borde vara ett samarbete mellan kommunen och andra föreningar.
Avslutning
Det har varit kul säger Bengt, arbetsamt emellanåt, många lärdomar, men kul. Resultatet blev bra, mycket tack vare fungerande entreprenader.
Det var bra att Martin och jag hade lite erfarenhet av entreprenad så vi kunde följa med och se till att det inte blev onödiga och kostsamma förseningar.
Roligt också att folk som kanske var tveksamma i början ser att det blev bra.
Tre råd:
- Börja med att prata med folk. Förankring är allt.
- Formulera det ni vill åstadkomma, se över vilka resurser ni har i form av pengar och egen kunskap. Ta hjälp. Det finns så mycket kunskap där ute.
- Tänk långsiktigt. Ett projekt är inte klart när grävmaskinen åker hem.
.
Text: Annelie Worgard
Bilder: Bengt Hansson(förutom kartbilderna, de är från Lunds universitet se länk nedan)
Länkar:
https://www.ifiske.se/pdf/840/2024-10-26_Informationsblad.pdf
https://www.kristianstadsbladet.se/2023-06-20/sa-ska-tydingesjon-raddas-vanda-trenden/
https://www.kristianstadsbladet.se/2023-06-20/sa-ska-tydingesjon-raddas-vanda-trenden/
https://www.sverigesradio.se/artikel/i-ostra-goinge-breder-sprangorten-ut-sig
För kartbilden se: https://www.gis.lu.se/gis-centre/geographical-data/skane-above-aerial-photographs-1940s-internet
