Naturvårdsingenjörerna och hantverket bakom landskapet – en intervju med Tuve Lundström
Tuve Lundström och Naturvårdsingenjörerna har i 27 år varit en av de centrala aktörerna i Skånes vattenvård. Med Naturvårdsingenjörerna har han och hans kompanjon Ricky Nilsson byggt våtmarker, restaurerat vattendrag och hjälpt markägare långt innan vattenvård blev en rubrik i tidningarna. Nu berättar han om resan, kunskapen och hantverket bakom dagens åtgärdsarbete.
En sen novembereftermiddag åker jag till Hässleholm för att träffa Tuve Lundström, en av grundarna till Naturvårdsingenjörerna. Hösten är som vackrast. Löven lyser fortfarande upp träden och i eftermiddagssolen känns det som att åka genom guld. Bara några veckor senare kommer allt att vara naket och grått.
När jag kör i det avtagande dagsljuset tänker jag att jag velat göra den här intervjun länge.
Här går planerna från papper till verklighet. Här kommer grävskoporna, ritningarna och hantverket in, och landskapet förändras på riktigt.
Vi har stött på varandra flera gånger genom åren, för Tuve och Naturvårdsingenjörerna står bakom många vattenvårdsprojekt i Skåne.
De är hantverkarna som visar att vattenvård inte är ideologi eller bråk om modeller utan ett hantverk.
Även om bråken i tidningarna sätter strålkastarljuset på våtmarker är det här det sker, i samarbetet mellan markägare, åtgärdssamordnare, vattenråd, kommuner och myndigheter som arbetet händer på riktigt. Och allt det här började långt innan våtmarker blev ett vanligt ord i tidningarnas rubriker.
Nu ska jag få prata med Tuve om hans och Rickys 27 år av arbete med våra vattenlandskap.
Jag kör in på gården och strax står Tuve i dörren till det gula hus där företaget nu håller till. Han sätter på kaffe, och redan vid kaffebryggaren börjar han berätta. Innan vi ens hunnit sätta oss vid bordet är vi tillbaka i tiden, till de första åren när Naturvårdsingenjörerna hamnade i de gamla stridsvagnsgaragen på regementet i Kristianstad.
Från stridsvagnsgaraget till den gula gården
Han skrattar till, ett stridsvagngarage var ju ett lite märkligt ställe att starta ett företag på. De satt bokstavligen inklämda mellan pansarfordon och materiel.
-Det var ganska speciellt, säger han. Vi fick en hel lektion i hur allting fungerade där ute. Det var ju nästan lika stort som hela detta stället.
På den tiden satt han vid en liten veranda utanför kontoret, omgiven av militärens värld. Året var 1998.
Efter något år kom ett gäng från kommunen in genom dörren. De tittade sig omkring och sa något i stil med: Vad gör ni här? Här ska vi bygga Krinova Science Park. Då stod det klart att platsen hade fått en ny framtid. Tuve och Ricky tog kontakt med högskolan och fick snabbt en lokal där, tills Krinova stod färdigt.
När Krinova öppnade var de först in.
-Det var knappt att färgen torkat när vi flyttade in.
Där blev de kvar fram till 2006. Men allt eftersom verksamheten växte började de känna att kontoret inte längre räckte. Det var för mycket prylar mycket som skulle släpas runt och logistik som krånglade. De började leta efter något bättre. De hittade den gula gården i Hässleholm, en plats med gott om utrymme och närhet till vägarna.
– Härifrån når vi hela vårt arbetsområde. Malmö, Helsingborg och Växjö ligger en timme bort, Karlskrona ungefär en och en halv. Det är en lugn plats, men ändå mitt i. Vi ligger bra till så vi når allt snabbt, säger Tuve.
Hur det började: Två studenter, en idé och sen var de igång
Nu backar Tuve ytterligare några år, till tiden innan stridsvagnsgaragen, innan de första uppdragen.
Historien börjar i en lektionssal på Högskolan i Kristianstad där Tuve och Ricky gick Naturvårdsingenjörsprogrammet. Idén om ett gemensamt företag föds. Namnet hittade de rakt av från utbildningen.
-Vi tyckte att naturvårdsingenjörer var en väldigt bra beskrivning av det vi ville göra.
De gjorde grupparbeten ihop, projekt och labbar, fann att de klickade. Redan andra året kände de att de ville göra något gemensamt när de var klara.
Men det var också ett vågat beslut. Att starta eget direkt från skolbänken är ingen självklar väg, särskilt inte inom ett område som då knappt fanns som bransch. Så de satte en målsättning som både var ödmjuk och modig på samma gång: Om vi klarar fem år, då kan vi vara nöjda. Sedan får vi se vad som händer.
-Det blev ju mer än fem år, säger Tuve med ett leende. Det blev tjugosju.
Och för bara en månad sedan hände nästa stora steg. De sålde företaget till Hushållningssällskapet Kalmar–Kronoberg–Blekinge. Tanken är att Naturvårdsingenjörerna ska leva vidare som helägt dotterbolag, fortsätta växa och utvecklas.
-Det kändes bra, säger Tuve. Det var inte ett uppköp för att ta bort en konkurrent, utan snarare att de ville förvalta och utveckla det vi har byggt.
Hushållningssällskapet hade redan vattenkompetens i Kalmarområdet, och när Tuve hjälpte dem i några projekt insåg båda att samarbetet kunde bli större. Nu får företaget tillgång till deras organisation och stöd, och kan verka i en större region.
-Vi har ett avtal där vi jobbar vidare minst två år, säger han. Men i samma andetag konstaterar han att han inte hade sysslat med detta så länge om han inte tyckt att det var roligt.
Vattenvård som yrke, finns det en framtid efter skolan
När vi lämnat företagets historia glider samtalet över till framtiden och till dem som ska ta arbetet vidare. Finns det unga som vill in i detta yrke?
– Vårt hemområde är Skåne, Blekinge, Kalmar och Kronoberg, säger Tuve. Det är stort, men den verkliga bristen är inte geografin. Det är kompetensen. Vi letar hela tiden.
Jag berättar om ett fältbesök med Önnestads gymnasium några dagar tidigare, där elever samarbetar med Vattenriket och får prova vattenvård i praktiken. De hade lagt ut lekgrus åt öringen och visade stolt vad de gjort. Det visade tydligt hur viktigt det är att unga får möta detta i verkligheten, inte bara i teorin.
Tuve nickar. Det finns utbildningar som leder hit, men ingen som täcker allt.
Vattenvård är ingen ensam yrkesroll, förklarar han. Här ryms vatteningenjörer, miljöingenjörer, limnologer, agronomer och människor med praktisk mark- och naturerfarenhet. Alla kan platsa, men ingen kommer färdig.
Yrket vilar på tre ben, säger han sedan: biologi, juridik och teknik. Det fjärde benet, social kompetens, står sällan i kursplanen men är avgörande när man arbetar med markägare och andra aktörer. Det lär man sig på vägen.
Och det finns plats för fler som vill in i det här gebitet.
När målen fanns, farten var hög och alla var på bettet
Runt mitten av 2000-talet började också något hända på myndighetssidan.
– Frågan om våtmarker lyfte runt 2005–2006, säger Tuve.
Landsbygdsprogrammet som startade 2000 förfinade stöden och höjde stödnivåerna. Naturvårdsverket satte tydliga miljömål: 12 000 hektar våtmark i Sverige, varav 2 500 i Skåne. Höga ambitioner, tydliga mål. Det var en tid av energi. Myndigheterna var ute hos lantbrukarna, det var utbildningar, kurser, rådgivning.
– Den perioden, fram till ungefär 2010, upplevde jag som väldigt offensiv, säger Tuve. Det gick fort att få beslut, man var på bettet.
Naturvårdsingenjörerna följde efter. Kring 2010–2012 började de bygga upp en egen entreprenad. De insåg att de behövde en maskinpark som kunde bära det växande arbetet. I dag har de fem maskinförare och en maskinpark som i princip arbetar hundra procent med vattenprojekt: tre grävmaskiner, ett par dumpers och två amfibiemaskiner som klipper vegetation, röjer och muddrar när tiden räcker till, och som sköter underhåll av våtmarker runt om i landet.
– Det är en trevlig utveckling, säger Tuve och ler. Han ser stolt ut.
Andra vattenvårdsåtgärder än våtmarker
Tuve fortsätter att berätta om allt annat som ryms i deras arbete.
– Vi jobbar mycket med restaurering av vattendrag, säger han. Ibland hela sträckor, ibland korta partier. Det kan handla om lekbäddar för fisk, att lägga i sten och grus, skapa variation i botten och förbättra habitat.
I andra projekt bygger de om hela vattendrag, höjer bottnar eller tar bort gamla rensningar för att återställa grundvattennivåerna i landskapet. I skogsbygder blir resultatet ofta översvämningszoner och alsumpskogar. Tuve beskriver dem nästan som hemliga rum i landskapet.
– Gamla alsumpskogar är fantastiska. De lagrar vatten på vintern, och på sommaren står vattnet strax under markytan. Alen släpper igenom ljus och skapar fuktiga, artrika miljöer med örter, insekter, fåglar och groddjur.
Samtidigt fungerar de som naturliga buffertar. De svämmar över vid höga flöden och renar vattnet på vägen ut. Jag frågar om de planterar ny al. Tuve skakar på huvudet.
– Oftast har vattendragen dikats ut så att vattnet inte längre når ytorna. Då måste man återställa nivåerna. Vi tar bort gran, återställer diken och planterar al igen. Först ser det ut som små pinnar, men några år senare står man i en pelarsal av al. Det är Sveriges svar på regnskog. Jag trivs otroligt bra där, säger han.
Missförstånd om våtmarker
Samtalet glider in på något som ofta skaver: alla förenklingar i debatten om våtmarker.
– Det pratas mycket om våtmarker som den stora lösningen, säger jag. Men ni arbetar ju med så mycket mer. Vilka missförstånd möter du?
Tuve lutar sig tillbaka, som om han fått frågan många gånger.
– Fram till för fem–sex år sedan visste knappt någon vad en våtmark var. Sedan kom kampanjerna och protesterna, och då började folk undra. Metoden förespråkar jag inte, men den satte fokus.
-En våtmark är så mycket, säger han. Det kan vara en liten fågelsjö i åkermark, småvatten för groddjur, en ren fosforfälla, en alsumpskog, en översvämningsyta som bara är blöt ibland. Spektrat är enormt. Det tror jag inte riktigt har landat.
Andra missförstånd kan komma från människor som kan lite mer.
– Det är idén att en enda våtmark ska lösa allt, säger han. Näringsreduktion, biologisk mångfald, klimatanpassning, översvämningsskydd, rekreation. Det går inte. Varje plats har sina styrkor. Landskapet är en helhet, olika typer av våtmarker och åtgärder löser olika delar av problemen.
Att möta markägare, drivkrafter, misstag och vägen in
Vattenvård handlar ju om att få lov att förändra någon annans mark. Det kräver respekt och ödmjukhet. Jag frågar vad man absolut inte ska göra när man arbetar med markägare.
– Det största misstaget är att pressa någon. Vissa är snabba, andra behöver år att fundera. Det måste få ta tid.
Han berättar om markägare som ringer nästan ett decennium senare med orden ”nu är det dags”.
– Det viktiga är att vara tydlig och ärlig från början. Vad som går och inte går.
– Markägare drivs sällan av miljömål, förklarar Tuve. De drivs av naturintresse. Rekreation. Skridskoåkning. Fåglar. En grillplats. Det handlar om att göra gården vackrare, skapa något för barnbarnen.
Vår uppgift är att översätta det till samhällsnytta. Lyckas vi inte med det får vi ingen access till marken.
Det är där hantverket ligger: att jämka ihop markägarens vision med miljömålen.
Hur markägarna hittar dem varierar.
– Media spelar roll, säger Tuve. ATL och andra tidningar. Men en jättestor del är att folk pratar med varandra.
Någon bygger en våtmark. Grannen ser eller hör om den. Sen ringer de. Det händer ofta.
Flaskhalsar, det som håller tillbaka åtgärderna
Samtalet glider över till hur arbetet fungerar idag. Tonen blir mer eftertänksam.
Det handlar inte längre om att informera markägare, konstaterar Tuve. Där har mycket hänt.
– Begreppet våtmark är välkänt nu. Många markägare har sett exempel, hört vad andra gjort och tänker att det där skulle man kunna göra hos sig. Vi har gott om förfrågningar, och vi gör så mycket vi hinner.
Viljan är stor, både hos markägare och kommuner.
– Många kommuner jobbar väldigt aktivt, säger han. Driver projekt, sitter i vattenråd och söker LOVA– och LONA–medel. Lokalt finns ett stort engagemang.
Men vägen från idé till genomförande är inte alltid rak.
Den stora utmaningen ligger i dag på ett mer övergripande plan.
– Det är ett komplext system, säger Tuve. Regelverk, stödformer, olika tolkningar, många steg och mycket administration. Myndigheterna har fått ett väldigt stort uppdrag de senaste åren, utan att resurserna riktigt hängt med.
Handläggningstiderna varierar också.
I vissa län går det snabbare, i andra tar det längre tid, beroende på arbetsbelastning, rekrytering, hur stöden tolkas lokalt och hur nya regler införts.
Konsekvensen blir att takten ibland bromsas.
– Vi har markägare som vill, entreprenörer som kan och finansiering som finns. Men om processerna drar ut på tiden hinner fönster stängas. Planer förändras, förutsättningar skiftar, och projekt riskerar att rinna ut i sanden. Då används inte potterna fullt ut och markägare tappar lusten. Han blir tyst en stund.
– Det är synd. Vi har ett läge nu där intresset är stort och många vill bidra. Får vi tillbaka flödet kan vi göra mycket mer nytta.
Tullstorpsån eller betydelsen av en plan
Tullstorpsån är en förebild för mig. Inte för att den är ensam i sitt slag, utan för att den ger en konkret bild av vad ett helhetsgrepp kan åstadkomma. Tuve har arbetat med i princip hela projektet från start till mål. Det som grep mig var systematiken, kartan med ett femtiotal möjliga åtgärder, den långa planen, det metodiska arbetssättet. En modell som går att använda i många avrinningsområden.
– Metodiken går att applicera nästan överallt, säger Tuve. Även i större avrinningsområden. Man får bara dela upp dem, principen är densamma.
Han beskriver hur allt började med en plan:
Inventeringar, förslag, kostnadsberäkningar, en palett av åtgärder där varje pusselbit hade sin funktion. Under år med mindre finansiering byggde de kunskap, analyser och planer. När pengarna sedan kom var de redo att börja direkt.
– Vi gjorde en provsträcka 2009 i ett åkerlandskap. Den blev en öppning. När markägarna såg vad som var möjligt kom de med egna idéer. Då kunde vi plocka ihop kartan och skapa vår palett.
Det blev starten på ett arbete som växte snabbt. Åtgärder genomfördes, finansiering kom till, och efter tio år var i princip alla åtgärder verklighet.
Tuve återkommer ofta till människorna.
– Här var gruppdynamiken viktig. Vi jobbade mycket med kunskap. Tio–femton markägare i taget: teori en halvdag, fältbesök en halvdag. Alla fick samma grund. Och markägarträffar där vi grillade korv, tittade på en färdig våtmark och pratade. Det bygger gemenskap. Kunskapen sprids på ett naturligt sätt.
Det är ett arbetssätt som bygger lika mycket på relationer som på teknik.
När jag frågar om samma helhetsgrepp går att använda i andra avrinningsområden nickar han.
– Det går, säger han. Vattenråden kan vara nav. Formen runt omkring kan se olika ut. I Tullstorpsån fungerade en ekonomisk förening med markägarna bra. I andra områden kan kommunen driva. Eller vattenrådet. Eller en kombination.
Visionen om multifunktionella våtmarkslandskap
När intervjun går mot sitt slut ställer jag min sista standardfråga:
Om du fick drömma helt fritt: Hur ser landskapet ut om tio eller tjugo år?
Tuve svarar direkt.
– Då har vi byggt multifunktionella våtmarkslandskap.
Han beskriver ett landskap där varje del gör det den är bäst på. En mosaik av våtmarker och restaurerade vattendrag som tillsammans bär både naturen och människan.
– Rätt åtgärd på rätt plats, säger han. Vissa våtmarker tar näring. Andra gynnar biologisk mångfald. Några fångar översvämningar. Andra är för rekreation. Tillsammans skapar de ett robust, artrikt och vackert landskap.
Perspektivet har förändrats mycket under deras 27 år.
– Förr tittade vi mest på den enskilda våtmarken. I dag börjar vi alltid med hela avrinningsområdet, jordarter, läge, vattenrörelser, hur allt hänger ihop. Helheten styr åtgärden.
Han pausar.
– Det är den utvecklingen jag hoppas att vi fortsätter med. Samma kunskap, samma helhetstänk, men i högre takt än i dag.
Tankar att ta med hem
När jag lämnar gården har mörkret redan tagit över. Novemberkvällen är kolsvart och bilens lyktor sveper fram över vägen.
Det som slår mig är att vattenvård, genom Tuves ögon, inte handlar om enskilda projekt eller enskilda våtmarker. Det handlar om landskap. Om att lyfta blicken.
Det handlar om människor, relationer, samverkan, kunskap och vilja.
Och framför allt om att se det vi bygger i dag som en del av något större.
Visionen om multifunktionella våtmarkslandskap är inte en dröm om perfektion, utan om en riktning, att göra fler rätt saker på rätt plats, arbeta smartare, i samverkan, med helheten i fokus.
Det är en vision som inte bara beskriver framtiden. Den ger en kompass för hur vi tar oss dit. Om vi vill.
Text och bild: Annelie Worgard(Samverkan för Hanöbukten)
Länkar:
https://www.naturvard.nu/
https://www.facebook.com/Naturvard/
https://www.youtube.com/c/NaturvardNu/videos
